Innebandy på låg nivå
Många av er vet att jag har spelat innebandy i mer än halva mitt liv, sedan jag var 12 år. Vid 15 års ålder så började jag spela div 1 i den norra serien och från 2003 gjorde jag mina div 1 matcher med Råsunda i den östra div 1 serien.
I och med att jag skulle flytta till Sydney och Australien så blev det min sista säsong i Råsunda och jag tänkte att det var dags att lägga av.
Efter några veckor här nere saknade jag Sverige oerhört mycket. Till stor del var det nog lagandan som jag haft under hela min uppväxt. Tack vare att jag alltid har tillhört ett lag så är det också så lätt att skaffa nya vänner. Min pojkvän fick helt enkelt skicka ner mina klubbor...
Jag googlade och hittade Glebe FC som var ett herrlag som tränar inte allt för långt bort. Jag var välkommen på onsdagsträningarna, som jag fick förklarat för mig var en öppen träning i New South Wales området, dock skullle jag vara den enda tjejen. Att jag var ensam tjej var jag inte det minsta orolig för, snarare tyckte jag det var bra för jag har hört att damerna inte håller speciellt hög klass (om man jämför med Sverige tex.)
Allt innebandy material som finns i Sydney är importerat, mestadels från Sverige. Det finns inga skor, klubbor eller annat material att köpa i sportbutikerna. Dom vet inte ens vad Floorball är. Så stor är sporten här =)
Jag tränade med Glebe och resten på den öppna träningen i 5 veckor. Under dessa 5 veckor hade jag hunnit lära känna killarna ganska bra och några hänger jag även med på fritiden. Samtidigt fick jag också kontakt med damlaget Vipers. Efter min första träning med killarna fick jag vara med i en turnering som heter NBO som var en ganska stor innebandy turnering. Glebe FC vann på killsidan och vi i Vipers tog hem guldet på damsidan. Jag blev matchens MVP i finalen och gjorde även 2+1 när vi vann med 3 mål.
Känslan av gemenskap började allt mera infinna sig och längtan till Sverige mattades något. Herrträningarna var riktigt bra för mig och innebandyn blev rolig igen...
För två veckor sedan åkte jag till Thailand för att träffa min svenska pojkvän. Innan jag åkte hade jag fått veta att det börjat florera mail från en kille på dom öppna herrträningarna, om att jag borde träna med damerna istället. Det blev lite frågor och funderingar från de andra herrarna som ledde träningarna om någon hade klagat på min närvaro. NEJ var svaret på den frågan men den här killen tyckte att jag borde träna med damerna istället.
Nu ska här tilläggas att killarna är ungefär lika bra som div 3-4 lag hemma i Sverige. Jag som tjej i div 1 och hyffsat snabb gjorde bra ifrån mig på träningarna, klagade aldrig på närkamper (om dom nu bjöd upp till några) och höll jämn fart. Ändå skulle jag inte få vara med...
Detta nådde Presidenten i NSW som förbjöd mig att gå på några fler herrträningar. Jag hade aldrig spelat när han hade varit på en träning, så han visste inte hur mitt spel var, men jag fick ändå inte göra ett sista pass för att visa honom att jag hängde med. Tjejträningarna fungerar men där kan det dyka upp helt nya tjejer som aldrig hållit i en klubba förrut, inget som gör att jag skulle kunna uppehålla mitt spel och min fart om jag nu skulle vilja spela i Sverige när jag flyttar tillbaka - detta var en av anledningarna till att jag ville träna med herrarna också.
Min åsikt är att det är fånigt av de som ansvarar för dom öppna herrträningarna att inte låta tjejer som håller måttet vara med, bara för att man är tjej. Då får dom ju komma med några övningar eller tester som gör att dom kan utesluta sånna som mig. Det är ju inte så att jag vill spela i deras serie, vilket dom svenska killarna hävdar att jag skulle kunna göra..
Killarna här är tydligen inte tillräckligt bra, eller har tillräckligt med självförtroende för att låta en tjej vara med och spela. Australien vill att deras innebandy ska utvecklas, men dom har nog snarare fått mig att vilja lägga ner min innebandy istället för att fortsätta och bidra med mina kunskaper. Till och med dom svenska killarna i laget tyckte att jag var duktig och gjorde ett bra jobb.
Den 12:e december ska jag och flera andra skandinaviska tjejer vara med och spela mot det Australiensiska damlaget. Fram tills dess kommer jag nog att spela men sedan vet jag inte - dom har fått mig att tappa sugen.
I och med att jag skulle flytta till Sydney och Australien så blev det min sista säsong i Råsunda och jag tänkte att det var dags att lägga av.
Efter några veckor här nere saknade jag Sverige oerhört mycket. Till stor del var det nog lagandan som jag haft under hela min uppväxt. Tack vare att jag alltid har tillhört ett lag så är det också så lätt att skaffa nya vänner. Min pojkvän fick helt enkelt skicka ner mina klubbor...
Jag googlade och hittade Glebe FC som var ett herrlag som tränar inte allt för långt bort. Jag var välkommen på onsdagsträningarna, som jag fick förklarat för mig var en öppen träning i New South Wales området, dock skullle jag vara den enda tjejen. Att jag var ensam tjej var jag inte det minsta orolig för, snarare tyckte jag det var bra för jag har hört att damerna inte håller speciellt hög klass (om man jämför med Sverige tex.)
Allt innebandy material som finns i Sydney är importerat, mestadels från Sverige. Det finns inga skor, klubbor eller annat material att köpa i sportbutikerna. Dom vet inte ens vad Floorball är. Så stor är sporten här =)
Jag tränade med Glebe och resten på den öppna träningen i 5 veckor. Under dessa 5 veckor hade jag hunnit lära känna killarna ganska bra och några hänger jag även med på fritiden. Samtidigt fick jag också kontakt med damlaget Vipers. Efter min första träning med killarna fick jag vara med i en turnering som heter NBO som var en ganska stor innebandy turnering. Glebe FC vann på killsidan och vi i Vipers tog hem guldet på damsidan. Jag blev matchens MVP i finalen och gjorde även 2+1 när vi vann med 3 mål.
Känslan av gemenskap började allt mera infinna sig och längtan till Sverige mattades något. Herrträningarna var riktigt bra för mig och innebandyn blev rolig igen...
För två veckor sedan åkte jag till Thailand för att träffa min svenska pojkvän. Innan jag åkte hade jag fått veta att det börjat florera mail från en kille på dom öppna herrträningarna, om att jag borde träna med damerna istället. Det blev lite frågor och funderingar från de andra herrarna som ledde träningarna om någon hade klagat på min närvaro. NEJ var svaret på den frågan men den här killen tyckte att jag borde träna med damerna istället.
Nu ska här tilläggas att killarna är ungefär lika bra som div 3-4 lag hemma i Sverige. Jag som tjej i div 1 och hyffsat snabb gjorde bra ifrån mig på träningarna, klagade aldrig på närkamper (om dom nu bjöd upp till några) och höll jämn fart. Ändå skulle jag inte få vara med...
Detta nådde Presidenten i NSW som förbjöd mig att gå på några fler herrträningar. Jag hade aldrig spelat när han hade varit på en träning, så han visste inte hur mitt spel var, men jag fick ändå inte göra ett sista pass för att visa honom att jag hängde med. Tjejträningarna fungerar men där kan det dyka upp helt nya tjejer som aldrig hållit i en klubba förrut, inget som gör att jag skulle kunna uppehålla mitt spel och min fart om jag nu skulle vilja spela i Sverige när jag flyttar tillbaka - detta var en av anledningarna till att jag ville träna med herrarna också.
Min åsikt är att det är fånigt av de som ansvarar för dom öppna herrträningarna att inte låta tjejer som håller måttet vara med, bara för att man är tjej. Då får dom ju komma med några övningar eller tester som gör att dom kan utesluta sånna som mig. Det är ju inte så att jag vill spela i deras serie, vilket dom svenska killarna hävdar att jag skulle kunna göra..
Killarna här är tydligen inte tillräckligt bra, eller har tillräckligt med självförtroende för att låta en tjej vara med och spela. Australien vill att deras innebandy ska utvecklas, men dom har nog snarare fått mig att vilja lägga ner min innebandy istället för att fortsätta och bidra med mina kunskaper. Till och med dom svenska killarna i laget tyckte att jag var duktig och gjorde ett bra jobb.
Den 12:e december ska jag och flera andra skandinaviska tjejer vara med och spela mot det Australiensiska damlaget. Fram tills dess kommer jag nog att spela men sedan vet jag inte - dom har fått mig att tappa sugen.
Dessutom pratar vi också om en nation som måste betala ca 30 000 svenska kronor för att åka på VM och dessutom ta från sin semester (3 veckor för resan till VM i Finland nu) för att ens få åka med. Det finns alltså dom som är bättre på innebandy men inte har ekonomi att åka på VM - krasst så går det alltså att köpa sig en plats i det Australiensiska landslaget. Hur utvecklas man som nation då?
Jag laddar för att se matchen mot Sverige i natt, 04 Aussie-tid. Jag önskar dom lycka till men tror att det kommer bli ett brutalt uppvaknande om dom är rädd för mina tryckare på onsdagsträningarna, för vissa av dom som är med i Aussielaget spelar jag med...en är till och med han som "skvallrade" med det första mailet..
Jag laddar för att se matchen mot Sverige i natt, 04 Aussie-tid. Jag önskar dom lycka till men tror att det kommer bli ett brutalt uppvaknande om dom är rädd för mina tryckare på onsdagsträningarna, för vissa av dom som är med i Aussielaget spelar jag med...en är till och med han som "skvallrade" med det första mailet..
Kommentarer
Postat av: Jenny
Kan inte annat än sucka. Löjligt!
Trackback
